Mental hälsa och välfärd

Finlands 21 välfärdsområen påbörjade sin verksamhet officiellt 1 januari 2023. Den av socialistregeringen tvångsgenomförda social- och hälsovårdsförnyelsen byggdes åter igen med ideologin i förgrunden. Centerpartiet kunde redan i planeringsskedet se sin stundande uttågning ur kategorin av Finlands största partier och därför strävade det med alla medel att cementera sin påverkningsmöjlighet i landskapen i framtiden. Det är givetvis alltid svårt att avstå från erhållna förmåner, men det är tråkigt att beslut fattades på befolkningens välfärds bekostnad snarar än för att gynna den.

I stället för dyrt och dåligt fungerande ännu dyrare och ännu sämre

Experter har hela tiden konstaterat att 21 välfärdsområden är för mycket och kommer att leda både till för tung byråkrati och till att en del av välfärdsområden blir så små att de inte kommer att klara av sina lagstadgade uppgifter. Rörelse Nu föreslog som sin modell en system kring 5 universitetssjukhus som ansvarar för specialsjukvården. Dessa kunskapscentra skulle sedan kompletteras med samkommuner som erbjuder grundnivåns hälso- och sjukvårdstjänster. Experter har betecknat denna modell som fungerande. I koordinerandet av områdescentra hade även räddningstjänsternas lokala tilläggsresurseringsbehov kunnat upptäckas bättre, något som i den verkställda social- och hälsovårdsreformen i hög grad fullkomligt förbisetts.

Mera pengar till allt sämre tjänster

Det är uppenbart att inte ett enda av de 21 välfärdsområden kommer att inom utsatt tid, fram tills 2025, få sina budgeter i ordning, eftersom alla områden kommer att gå på förlust 2023-2024. Detta kommer även att gälla Norra Savolax, då kostnaderna utanför budgeten realiseras.

Eftersom resurserna för förebyggande tjänster är fullständigt otillräckliga, kommer slutnotan att flyttas allt längre in i framtiden och så småningom växa att bli astronomiskt stor. Grundhälsovården klarar inte av att sköta det ökande flödet av klienter och patienter, vilket leder till att dejourerande sjukvården blir grundtjänsternas säsongshjälp och resurserna från den mer krävande vården binds fast till skötandet av patienter som inte borde sitt tillstånd beaktandes ens vara på sjukhus.

För årsskiftet blev detta sanning redan på Västa Nylands välfärdsområde när ambulanser schasades bort från Jorvs sjukhus dejour i Esbo, eftersom kapacitet att ta emot fler patienter helt enkelt inte fanns. Köerna var som värst flera dygn långa. Så som makthavarna har lovat: inget förändras i årsskiftet, således kommer inte detta problem heller att åtgärdas åt något håll.

Allt senare och allt sjukare till vården med allt sämre förutsättningar för tillfriskning

Det nuvarande läget blir inte bättre av höjda krav på skötande personal, tvärtom. Läget kommer förövrigt att bli värre med åren. Eftersom vård inte erhålls med mindre men, leder detta till kroniska problem och i värsta fall livshotande tillstånd.

En tidsbomb tickar i munnen

Ett exempel på oskötta problem är infektioner i munnen. Eftersom det på många områden inte finns en enda ledig tid för hela år 2023 för tandläkarbesök och på grund av det styva systemet inte ens akuta fall av infektioner kan konstateras och vårdas med antibiotika vid allmänläkares mottagningar (vilka rimligtvis borde inneha kapacitet att konstatera infektion i vävnad), förblir allvarliga infektioner utan vård. Detta hjälps knappast av att också läkartider är på kort och tillräckliga resurser saknas för att med servicesedlar avlasta offentliga vården med tjänster från privata sektorn är ett faktum på samtliga välfärdsområden.

Dålig munhygien är typisk bland annat hos mentalvårdspatienter och rehabiliteringsklienter inom mentalvården. Som långvarigt tillstånd utsätter det inte bara för risk att tappa tänderna, utan också för allvarlig infektion att sprida sig mer allmänt i kroppen. I värsta fall är slutsatsen allmän blodförgiftning och död.

Det blir inte mindre utan mera hoppande från lucka till lucka

Eftersom grundnivåns verksamheten saknar tillräckliga resurser, finns det helt enkelt inte pengar att sköta om alla probelm och patienter. Detta leder till att bland andra personer med mentalvårdsproblem som på något sätt klarar sig, styrs till tredje sektorns verksamhet, som oftast styrs med insatser från frivilliga. Mentalhälsoföreningar runt om i Finland utför ett obeskrivligt viktigt arbete, men verksamhet som hålls igång med talkoarbete och bekostas med Veikkaus finansiering och frivilliga donationer kan inte användas för att avlasta offentliga sjukvården. Idag är dock många rehabiliteringsklienters, som lider av mentala hälsoproblem, vardag just sådan här: att hållas vid liv och ungefär funktionsduglig tack vare det värdefulla kamratstödet bidrar till att personen faller mellan välfärdssamhällets skyddsnät. I avsaknad av medicinskt valid rehabilitering med syfte att förbättra personens helhets mående, syns dessa personer endast i form av statistik som antingen arbetslösa eller pensionärer. Trots att både potential och vilja till rehabilitering och arbetsduglighet skulle finnas.

Ett det strikta ekonomiska läget borde vi förstå att vi behöver mera skattebetalare, inte mindre. Därför skulle investeringar som möjliggör rehabiliteringen av personer som kämpar med mentalhygieniska svårigheter till att kunna bli åtminstone delvis sysselsatta i förvärvsarbete vara av oerhört stor betydels också från nationalekonomisk synvinkel – för att inte tala om den mänskliga aspekten.

Något borde göras…

Först och främst måste man erkänna att välfärdsområdesmodellen inte fungerar. Och egentligen redan för det uttala det som är självklart och uppenbart: uppritandet av gränserna mellan välfärdsomården och upptagandet av populationsbaserna som grund för dessa är en slutsats av fullständigt ideologiskt tänkande.

Endast makt är av värde – vem bryr sig om vår?

För det första är Birkaland välfärdsområde vårt största trots att man bra kunnat skapa bara ett välfärdsområde i Nyland istället för fyra. Varför är det så?

Därför att då Birkaland består förutom av Tammerfors stad också av tillräckligt många landsbygdskommuner, har centerparitet tillräckligt stor representation inom området. Således kan centern inverka också på Tammerfors stads invånares vardag, även om partiet inte har något större fotfäste innanför ”stadsmurarna” till Tammerfors. Ifall Nyland hade gjorts till ett enda område – vilket hade varit klokt eftersom Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HUS) reda funnits som färdig organisation och hade endast krävt att Helsingfors del plockas bort och namnet byts – hade centern inte haft något att säga till om på hela Nylands område.

Nya systemet föddes som slutsats av centerns, samlingspartiets och sfp:s kohandel

Eftersom centern vet att den inte har något att komma med gällande Helsingfors, var det ändå viktigt att ha en påverkningsmöjlighet i metropolområdets beslutsfattande. Särskilt då sannolikheten att komma in i kommande regeringar inte är särskilt stor. I Nyland är partiernas understöd rätt så långt fördelat i samlingspartiets och sfp:s områden i östra och västra delarna av Nyland, medan centern fortfarande har något av ett fotfäste i de centrala delarna av Nyland. Vanda är långt i socialisternas händer och på grund av sin storlek skulle den skapat en för stor risk för centern, om den tillhört Centrala Nyland.

Eftersom samlingspartiet tillsammans med sfp också ville ha naturliga monopol (vilket var ett godtyckligt krav för att överlåta Centrala Nyland åt centern), kunde Vanda inte heller kopplas ihop med Östra eller Västra Nylands välfärdsområden. Därför ”offrades” Kervo och det fullständigt konstgjorda Vanda och Kervo välfärdsområde skapades för att försäkra att Västra Nylands och Östra Nylands välfärdsområden blev samlingspartiets och sfp:s sandlådor, medan Centrala Nylands välfärdsområde blev centerns ”hävstång” gentemot rikspolitiken och ett tecken på att också centern har makt i ”Hesa”.

Hur ska vi lösa detta?

Då välfärdsområden sakteligen kommer på riktigt i gång – en del av personalen är ju tvungen att vänta på sina datorer fram tills mars – bör planeringsarbetet för avverkandet av välfärdsområden omedelbart påbörjas.

Finlands välfärdsområdesmodell in memoriam 2023-2024

Följande regering måste avskaffa den alltför tunga byråkratiska entitet som välfärdsområdesmodellen medför genom att sammanslå befintliga områden till större helheter. De repareringar av fungerande system som åtagits bör avvecklas i mån av möjlighet, bland dessa avvecklandet av Kårkulla som var en fungerande samkommun för att erbjuda särskilt krävande specialkunnande.

Ur förvaltningssynvinkel kommer detta att innebära sammanslagning av tjänster och tyvärr också avskaffandet av särskilt högsta ledande förvaltningstjänster. Det är vidrigt att i en del av Finland kan en och samma välfärdsområdesdirektör ansvara för nästan 530 000 personers social- och hälsovårds- samt räddningstjänster (Birkaland), medan samma befolkningsmängd i en annan del av landet spjälks i tre (Östra Nyland, Centrala Nyland och Vanda och Kervo), samtidigt som huvudstaden lämnas helt och hållet utanför förnyelsen.

Även om jag själv är suppleant i Västra Nylands välfärdsområdes fullmäktige frågar jag mig ifall det verkligen behövs sammanlagt 2758 ledamöter och suppleanter för att fatta beslut? Särskilt då åtminstone i Västra Nylands välfärdsområde alla viktiga beslut fattas i välfärdsområdesstyrelsen där ett parti (samlingspartiet) har naturligt monopol i form av majoritet. Hur detta breddar demokratin är åtminstone för mig ett fullkomligt mysterium.

Utvecklingsprojekt på is och pengarna i förebyggande vård och grundservice

Rörelse Ny har kritiserats för att bara fördela elände exempelvis i och med att vår skuggbudget för 2023 innehöll tre gånger större inbesparningskrav än till exempel samlingspartiets eller sannfinländarnas motsvarande. Detta beror på att högerpartierna inte varit ärliga i sina budgetar och låtit bli att nämna befintliga kostnade. I verkliga livet går naturligtvis inte dylika budgetar igenom då kostnader inte bara kan låta bli att nämnas – de försvinner ju ingenstans trots det.

Det utförs viktigt utvecklingsarbete i social- och hälsovårdssektorn som förtjänar sin finansiering. Men i dessa tider av vårdkris är det skäl att ha is i magen. Det finns inte tillgångar att placeras i nya projekt och försök just nu. Pågående arbete ska naturligtvis inte avslutas, men de skrala tillgångarna måste allokeras där de mest kritiskt behövs: i grundnivåns tjänster och förebyggande vård.

Detta gäller vård av så väl somatiska, som psykiska men.

Underbetalda vård- och omsorgspersonalens löners åtgärdande första prioritet

Med risk för att bli stämplad som valprat konstaterar jag oberoende: vård- och omsorgspersonalens samt personers som arbetar i deras stödtjänsters lönenivåer måste korrigeras till en human nivå så att det motsvarar arbetets krav. Detta bör ske utan dröjsmål. Om lånepengar måste sättas någon vart och mera skuld erhållas, ska dessa tillgångar också användas rätt. Vårdarnas lönesituation måste omedelbart fixas.

Tredje sektorns verksamhet som bidrar till förbättrad folkhälsa bör noteras i form av finansiering

Många intresseföreningar för personer med somatiska sjukdomar och mentalhälsoföreningar runt om i landet gör ett oerhört viktigt arbete. Som konstaterat ovan, ansvarar många av dessa föreningar för den viktigaste kontakten som motsvarar vård i situationer, där den offentliga vårdsektorn inte klarar att sköta sina uppgifter.

Detta arbete måste erkännas för sin inverkan i form av förbättrad folkhälsa i form av långvarigare finansieringslöften.

Det är inte gynnsamt för någon part att en stor del av arbetsinsatsen går åt till att försöka skrapa ihop följande års finansiering. Eller att stipendier delas ut i tvååriga cyklar. En verksamhetsform som etablerats ska kunna få finansiering för till exempel tio år för att trygga att förutom dagligverksamheten, även resurser för utvecklingsarbete finns. Verksamhet som bidrar till förbättrad folkhälsa ska finansieras från budgetmedel.