Under coronakrisen märktes det att vårt lands medborgares liv och hälsa kan hamnas att försvaras också i andra situationer än under krig eller storoloycka.
Den globala pandemin bevisade att vår beredskap på många sätt var på god nivå, men att brister fanns både i koordineringen och ledarskapet.
I Finland har militärt försvar länge setts som en skild enhet, där som katastrofer som berör civilbefolkningen i första hand har haft med intern politik att göra. Den svenska totalförsvarsmodellen är, även om den i sin form är resursmässigt bristfällig, en bra utgångspunkt också för en 2020-talets strategi i Finland.
I texten nedan funderar jag över möjliga utvecklingsbanor under kommande regeringsperioden och möjliga förändringar i försvarsskolningen från reservens synvinkel.
Läs också mina tankar gällande civilkrisberedskap och utvecklandet av civiltjänstgöring. (Länk på kommande)
Krisberedskap är samarbete
Försvarmakten övervakar Finlands territoriella integritet tillsammans med Gränsbevakningsverket och ansvarar för trupproduktionen som krävs för försvarsuppgifter. Kristolerans kräver dock alltid samspel med civilvärlden. I normala förhållanden är detta synligt kanske mest så att Polisen leder Finlands interna säkerhetsarbete alltid fram tills undantagstillstånd, emedan Försvarsmakten tar över vid krigstillstånd.
Trupproduktionen i Finland är på god nivå med cirka 280 000 kvinnor och män i krigstida trupper och en helhetsreserv på sammanlagt omkring 900 000. Denna beredskap i samråde med befintliga och särskilt kommande materiel är alldeles tilllräckligt för försvarandet av vårt land mot militära och/eller hybridhot. Till dessas undsättning tillkommer från den civila sidan givetvis så väl polisstyrkorna, räddningsväsendet och hälsovården.
Reservister utbildningsstigar och -möjligheter bör utvecklas
I Finland är varje myndig manlig medborgare värnpliktig. Dessutom kan kvinnor genomföra frivillig militärtjänstgöring, då även de blir värnpliktiga. Värnpliktstiden räcker för manskapets del fram tills 50 år och för ledarskolade tills 60 år.
Varje person som genomgått beväringsutbildning placeras i en krigstida uppgift i vilken, beroende på uppgiftens natur, färdigheterna upprätthålls i form av repetitionsövningar. Den krigstida placeringen motsvarar antingen erhållen utbildning eller senaste tjänsteställning.
Det är möjligt att försöka inverka på sin egen krigstida placering redan idag medan man är i reserven. Genom att delta i Försvarsmaktens frivillga övningar man blivit inkallad till, eller Försvarsmaktens strategiska kumpans, Försvarsutbildningsförening MPK:s kurser. Dessutom ordnar Försvarsmakten möjligheter att utbildas från manskap till underofficer eller från underofficer till officer. Dessa kurser ordnas dock endast vartannat år och skolningsmängderna är oerhört små.
En person flyttas oftast till en anna uppgift eller helt åt sidan från sin operativa krigstida position lite beroende på uppgiften vid omkirng 25-35 års ålder. Även överförandet från Flottan och Luftvapnet till Armén brukar ske omkring 30-årsstrecket.
Försvarsmakten producerar sina behövliga trupper på en årlig basis och därmed avverkas det från den äldre ändan för att ge plats åt nykomlingar. Detta är absolut rätt, eftersom det är ett faktum att exempelvis en fyrtioårig kustjägare sällan klarar sig fysiskt i jämförelse med sin tjugoåriga kollega. I särskilt krävande operativa uppgifter skall rotationen förbli snabb.
Utmaning med fel människor på fel plats
Ur Försvarsmaktens, och aktiva reservistens, synvinkel är det tråkigt med reservister som antingen har en krigstids placering eller skulle kunna placeras, men som saknar antingen förmåga och/eller motivation för ifrågavarande uppgift.
Det är inte alls otypiskt att exempelvis en reservist placerad i underofficersposition inte längre uppfyller sin uppgifts fysiska krav. Eller att en oplacerad, ständigt i utlandet bosatt reservofficer står i vägen för en underofficer, som övar ett tiotal dygn om året, att avancera till officersuppgifter.
En bekant reservofficer konstaterade någon gång då det var tal om reservens påbyggnadsskolning (underofficer till officer) att ”de kunde väl placera först de officerare som saknar placering – innan de börjar tvångsutbilda underofficerare till officerar”. Jag konstaterade att visst är det väl klokare att varje position blir besatt av en motiverad person med vilja att binda sig i praktiken till och med för ett års tid som heltids studernade för att kunna bli officer, än att man ger platsen åt någon som både saknar motivation och nödvändiga kompetenser bara därför, att hen råkat någon gång i tiden gå reservofficerskurs?
Jag känner mångar reservofficerare som aldrig varit på repövning och över lag gjort det till en konst att undvika att bli kallad till sådana heller. Militärgrader har absolut ingen betydelse om färdigheterna inte motsvarar den uppgift man borde sköta.
Motsvarande, känner jag nog minst lika många underofficerar och tillhörande manskap (visst officerare också) vars fysiska kapacitet inte motsvarar minimkraven för ifrågavarande uppgift.
Mera väl motiverade och engagerade personer med bra kondition i ”riktiga” försvarsuppgifter
Försvarsutbildningsföreningen MPK:s kursutbud i form av för alla öppen beredskaps- och säkerhetsskolning samt främst för värnpliktiga riktad skolning som tjänar militära kompetenser är ypperlig. Skjututbildningen är lika så högklassig. För allt detta kan vi tacka de tusentals aktiva reservister och naturligtvis också en stor skara icke-värnpliktiga som på sin fritid möjliggör erbjudandet och upprätthållandet av denna verksamhet.
Samhället kunde lära sig av MPK:s verksamhet också i bredare bemärkelse: Det är inte nödvändigt att alltid åtskilja militär och civil försvarsverksamhet. Kunnig personal behövs från båda sidorna – ofta samtidigt.
En person som bundit sig i MPK:s verksamhet kan få sin krigstida placering inom MPK:s organisation, vilket är en fantastik sak. Detta möjliggör till exempel app trupproduktion i MPK:s regi kan byggas upp så, att dessa i krissituation lätt går att överföra till Försvarsmaktens befäl som färdiga enheter.
Eftersom det är möjligt att ta sig ut ur reserven, borde man också kunna ta sig in dit
Efter att Ryssland anföll Ukraina har många som i tiderna gjort civiltjänst beklagat sig tillsammans med övriga som av någon anledning inte är värnpliktiga, att man nog kan ta sit ur reserven, men in kommer man inte. Detta beror på att en inkörsport till reserven utanför beväringstjänstgöring skulle kräva en lagändring. Jag stöder starkt en dylik lagförändring och om jag blir vald till riksdagen kommer jag att arbeta hårt för att en dylik förändring fås till stånd.
MPK kunde skola de nya reservisterna
Försvarsutbildningsföreningen erbjuder redan nu bland annat soldatens grundkunskaper som olika skolningshelheter. Som exempel kan nämnas MPK Sjöförsvarsdistriktets Spridd krigsföring på kusten och i skärgården -helheterna (Hajautettu taistlue rannikolla ja saaristossa – HTRS), som jag själv medverkat i både som huvudutbildare och som kursledare. Dessa är verkligt bra helheter antingen för att uppdatera eller helt och hållet lära sig från noll grunderna i den nya stridsföringstekniken både i teorin och i praktiken. En tilläggskrydda fås dessutom från det havsliga elementet som särskilt lyfts fram under ett skolningsveckoslut.
Det skulle vara möjligt att öppna en väg mot värnplikt redan nu utan att det skulle kräva införandet av ”enskilda elever” i beväringsskolningen i samband med Försvarsmaktens trupproduktion.
Ett tvåårigt projekt för motiverade personer med tillräckligt bra fysisk kondition
Vägen till värnpliktig kunde bestå av MPK:s kursutbud både i form av beredskaps- och säkerhetsskolning (VARTU) och skolning som bidrar till militära kompetenser (SOTVA). Dessa skulle sedan varvas med Försvarsmaktens frivilliga övningar (VEH) anefter att kunskapsnivån skulle ha uppnåtts. Dessutom skulle av den kommande värnpliktiga naturligtvis krävas att binda sig samt att ha tillräckligt bra hälsotillstånd och fysisk kondition. En person vars epilepsi hålls i schack med medicinering skulle bra kunna gå vägen till värnpliktig på detta sätt.
Skjutningsskolning och givetvis en hel del studerande på egen hand skulle ske i samband med kursbaserade skolningen som siktar på värnpliktighet.
Efter ungefär två års hårt arbete inklusive avklarade skjut- och konditionstest skulle den färska värnpliktiga svära faneden (eller avge försäkran) tillsammans med beväringar på garnisonen, varefter hen skulle utnämnas till soldat i reserven. Som en placeringsbar representant av manskap kunde hen inverka på sin framtida krigstids palcering eller gå vidare i karriären till exmpel genom att utbildas till underofficer eller till och med offcier genom aktivt deltagande i det frivilliga försvarsarbetet.
Förslagen av personer som skolas till värnpliktiga skulle göras av MPK:s kretsorganisationers ledare till ifrågavarande personers hemtrakts områdesbyrå, som endast på ytterst vägande grunder kunde avfärda förslagen. Givetvis skulle gallring vara nödvändigt och således skulle säkerligen inte alla första gången bli valda till skolningen, men flera försök vore ju natruligtvis möjliga. Det lönar sig att försöka.
Var och en förtjänar en möjlighet – vid behov till och med en andra
Möjligheten för motiverade icke-värnpliktiga att kunna upptas bland värnpliktiga skulle säkert vara av vikt för deras del som på någon grund till exempel blivit befriade från tjänstgöring under fredstid.
Motivationen att exempelvis vid 35 års ålder ansöka om plats bland krigstida trupp kan vara på alldeles annan nivå än vid tjugo år. Så kallade galnings papper är ingen garanti för att en person för resten av livet är oförmögen att klara av militär tjänstgöring, eller att hen skulle i verkligheten vara till fara för andra eller sig själv.
Alla människor utvecklas. Men förvisso, noggranna läkarundersökningar skull oberoende krävas och för kostnaderna skulle naturligtvis den sökande själv stå.
Till vad skulle dessa ”överlopps” reservister behövas?
Det är uppenbart att Försvarsmakten skapar endast de trupper som den behöver. Således är det varken meningsfullt eller nödvändigt att skapa sådana resurer som inte behövs. Det är bortkastad tid och pengar.
Det är dock värt att lägga märke till att tiden i reserve är rätt så lång. Få människor oberoende kön upprätthåller den fysiska verksamhetsbenägenheten mer eller mindre oföränderlig från tjugo til sextio år gammal. Även om krigstida placering förändras både baserat på kunskap och baserat på förmåga, blir det alldeles klart både placerade och personer som till pappers vid behov kan placeras över, som varken har intresse eller kapacitet att sköta den uppgift som planerats för dem. I stället för dessa vore det i såfall bättre att från noll skola upp nya personer, även om de erhöll sin skolning vid mognare ålder.
Där som Försvarmakten har strävat bland sin fast anställda personal att i högre grad beakta också kunskaper erhållna i det civila, borde detta utnyttjas bättre också bland reservister – och inte endast gällande läkare, sjukskötare eller exempelvis jurister. Det finns flera branscher där civilt kunnande atingen inte är möjligt eller kostnadseffektivt att erbjuda å Försvarsmaktens eller dess strategiska kumpaners del. Dessa borde identifieras bättre, varför så kallad VMP-officerare och underofficerare som ansvarar för det frivilliga försvaret borde bli mera till sin mängd.
Dessutom kunde så kallade ”reservistkoordinatorer” rekryteras bland reservisterna för att identifiera och styra vidare civilt kunnande i totalförsvarets fält. Reservistutbildare och -ledare som varit med en längre tid utnyttjas dock redan nu bra av MPK, men rollerna kunde förstärkas ytterligare.