Företagare är Finlands välfärds ryggrad. Denna mantra har repeterats av partier från yttervänstern (något motvilligt, förvisso) till ytterhögern under årtionden. I vårt land har det av tradition funnits två block som till synes stött företagare och företagsamhet: å ena sidan traditionella borgarpartiet samlingspartiet och å andra sidan socialistpartiet SDP.
I denna text behandlar jag särskilt företagsamhet och försöker hitta fram lösningar till problem som jag själv erfarit som företagare och som jag anser att inte målmedvetet arbete för förbättring riktats till.
Jag behandlar sysselsättningspolitik i denna andra text: (länk på kommande).
Den stora blåsningen från vänster och höger – ingen bryr sig om företagare
Samlingspartiet har alltid velat profilera sig som ett företagarvänligt parti, vilket det inte på riktigt är. Detta beror på att samlinspartiets ekonomiska, sysselsättnings- och näringslivspolitik har alltid främjat främst (multinationella) storföretag. I samhället har detta synats i bredare omfång bland annat i och med försäljning av egendom med snabbvinster i sikte och avskaffning av fungerande befintlig infrastruktur till förmån för investeringar som förväntats kamma in maximala vinster under minimal tid. Tyvärr fungerar casino ekonomi sällan särskilt länge.
Socialisterna däremot har av tradition ställt sig tvetydigt till företagsamhet ofta av historiska skäl emedan företagaren ju representerar den ”exploaterande kapitalisten”, företagaren som i grund strävar att maximera sina vinster med att sälja sin egen och andras arbetsinsats. Ur sysselsättningsperspektiv har dock företagare kunnat tolereras, eftersom också socialisten har sedan Sovjetunionens fall insett att någon måste se till att också riktiga pengar görs i samhället. Vänsterpartiernas patentlösning för ekonomiska problema har i regel varit att man tar av dem som är duktiga och jobbar hårt och fördelar det åt dem som inte vill jobba.
Jag kritiserar inte välfrädssamhället vars uppgift verkligen är att sköta om sina utsatta. Däremot kritiserar jag ett sådant samhälle där det inte lönar sig för en lågavlönad arbetstagare att arbete. Om sysselsättningspolitik talar jag mera om i en skild text: (länk på kommande).
Samlingspartiet förstår inget om ekonomi, hur kunde det veta något om företagsamhet?
Samlingspartiets ekonomiska politik har varit olidligt vidrigt, om vilket vi beskt påminns bland annat om Finlands näststörsta stads penningmaskins – det egna elverket – försäljning till Tyskland. Få lär ska heller ha glömt att då nuvarande partiordförande Petteri Orpo verkade som finansminister – alltså ansvarade om vårt lands ekonomi – ledde han verksamheten att Fortum köpte upp Uniper som i slutändan bidrog med nästa sex miljarder euro i förluster.
Varför är det viktigt att komma ihåg dessa klavertramp? Först och främst därför, att då man talar om företagsamhet, påminns man alltid om företagarens risk. Alla partier från kommunister till fascister – om de överlag godtar företagsamhet som en sysselsättningsform – orkar nog påminna om att företagare ska bära en risk, men mera sällan påpekas att gemensamma ansvarsfrågor gäller för precis alla av oss.
Vad skulle ske om företagare verkade lika sanslöst som samlingspartistiska ministrar? Det skulle bli fängelsestraff för dem.
För socialister är företagare ett tråkigt måste och en evinnerlig penningautomat
Alldeles i vänstraste kanten av politiska fältet väntas antagligen på en utopistisk tid där företagare inte längre är ”där och exploaterar”, men till exemple socialisterna erkänner nog företagsamhetens betydelse från ett nationalekonomiskt perspektiv. Därför kan den ovan nämnda företagarrisken ökas på måfå med en ensidig anmälan och i krissituationer kan företag bra föbjudas att idka sin verksamhet och företagare att försörja sig och allt detta givetvis utan kompensation. Det är företagarrisk det, sidu.
Alla kommer säkert ihåg, hur det med klara ögon sades att inget företag går i konkurs på grund av coronan. Nu hur gick det? Jag har själv i min bekantskapskrets två exempel där en fungerande affärsverksamhet helt enkelt inte hade råd att vänta på kompensationer i ett halft år på grund av att verksamhet inte fick idkas. Det blev konkurs till slut.
Hur skulle det gå för en företagare som lika ansvarslöst skulle använda sig av sina kunders pengar som en socialistminister? Fängelsestraff, utan tvekan.
Landsbygdens företagares före detta stöd – centern – är nuförtiden ett vänsterparti vars fel inte glöms – särskilt då man blir sjuk
Centern har av tradition haft rätt så starkt stöd särskilt bland landsbygdens företagare men idag är de enda som håller partiet vid liv och i sin popularitet någonstans mellan vänsterförbundet och sfp så kallade ideella kepuiter. Med andra ord människor vars föräldrar och deras föräldrar samt deras föräldrar alltid röstat på centern och dess företrädare och som helt enkelt inte bryr sig om att partiets politik gör det egna livet eländigare och försämrar förutsättningarna, oberoende om de själva bor på landsbygden eller i Helsingfors centrum.
Ett av centerns arv är taxiförnyelsen som medförde att priset för resorna steg, chaufförernas löner sänktes och tillgång till taxibilar blev sämre överallt i landet förutom i Helsingfors centrum där det på grund av överutbud och överhettad marknad (och chaufförernas överhettade känslor!) inte finns tillräckligt med arbete för alla.
Många landsbygdstaxiföretagare hade lättare att sätta lapp på luckan då bland annat en ryskägd jättekoncern kom in på markanden med kapacitet att köra fast 200 km tom – då när överlag bilar finns till förfogande – för att avlägga en lokal körning med 5 euro billigare pris. Eftersom den som utför arbetet, chauffören, själv är lättföretagare utan socialskydd, hålls moderföretagets kostnader i schack, trots att chaufförens inkomster inte räcker till utkomst och vid sjukfall är hen inte berättigad till sjukdagpenning.
Välfärd föds det förvisso nog. Ryska koncernen kammar hem pengarna till hemlandet utan att betala en cent skatt i Finland (tackvare koncernlån som debiteras direkt till Moskva i euro) och slutligen bidrar landsbygdens seniorens apotekresa med ”marknadsprissatt” taxi – eftersom FPA-transporter inte finns tillgängliga – till Putins militärkassa.
Det större arvet av centern som berör i stor utsträckning hela folket är däremot välfärdsområdesmodellbaserade social- och hälsovårdsreformen som tar avstamp 1.1.2023. Den går ut på att istället för ett dyrt system byggdes ett obeskrivligt dyrt nytt system dit centerpartistiska finansministern inte riktat tillräcklig finansiering för att ens få igång grundtjänsterna igång. Där som grundhälsovårdstjänsterna tidigar inte kunde förverkligas inom budgetramen i delar av landet är detta nu en realitet tack vare centerministern i hela landet. Således då hälsovårdstjänsterna tidigare levererades dåligt och till överpris till vissa delar av landet, får nu hela Finland ta del av denna ”förmån”.
Någon kunde konstatera att nu har social- och hälsovårdssektorns företag möjlighet att få sin bit av kakan, men tackvare centerns socialistflygel stämmer inte detta.
Både i Helsingfors och i välfärdsområden i Nyland och på alla andra håll i Finland har det nämligen satts ett pristak för erbjudandet av tjänster. Detta pristak medför att det helt enkelt inte är möjligt att erbjuda tjänsterna lagenligt. Och här kommer socialistkortet: för att en privat aktör skall få erbjuda en lagstadgad tjänst inom ett välfärdsområde, måste denna göra det billigare än en offentlig aktör.
Detta låter ju förstås rätt. Med andra ord genom att effektivera sin verksamhet kan en företagare på allvar tävla med den offentliga sektorn och komma åt att få ”klirr i kassan” tackvare välfärdsområdets kundunderlag. Problemet här är det att då det till exempel tidigare räckte att en enhet had till exempel 0,5 skötare per klient, måste det nu finnas 0,7. Men priset får inte stiga.
Det har alltså bara ensidigt anmälts att samma tjänst, större krav och samma pris. Slutsatsen är att redan på grund av inflationen (som förresten i Finland är i galopp långt tackvare centerpartisistka finansministerns casinoekonomiska politik som grundas på ohejdad låntagning) är detta inte möjligt.
Välfärdsområdet lyfter således händerna upp och konstaterar att tyvärr kan vi inte erbjuda den lagstadgade tjänsten just nu.
Hur skulle det gå för en företagare som gör sig skyldig till bedrägeri efter bedärgeri, bygger upp en kartell baserat på oligarki och försnillar statliga pengar? Jag vågar påstå fängelsestraff.
Vad är då mest åt pipan?
Syftet med den rätt långa introduktionen ovan är att porträttera hur statsministerpartierna från vänster via centern till höger har arbetat för att stöjda ekonomin, företagsamheten och genom den möjligheten till skapandet av arbetsplatser och därigenom välfärd. Eller snarare emot att detta skulle vara möjligt.
Så som det påpekas i Rörelse Nu:s valprogram om och om igen: Finland har inte sett någon ekonomisk tillväxt på 15 år och samtidigt har vår statsskuld tredubblats. Detta kan inte enbart bero på lata företagare som skapar för lite och för långsamt för lågavlönade arbetsplatser samtidigt som de själv tar ut för stor vinning ur sina företag i förhållande till skattesatsen de betalar samtidigt, som de gör för små investeringar vilka bidrar till alltför liten nytta för den offentliga ekonomin.
I denna mening kristalliseras egentligen de svepskel som de partier som varit i makten under de senaste 15 åren lyfter fram som orsaker till den jobbiga situation vi nu befinner oss i.
Enligt min mening är de allra största svårigheterna gällande företagsamhet för närvarande:
- Obefintligt socialskydd
- Alltför stora risker i anställande
- Pensionsförsäkringssystemets styvhet och olönsamhet
1. Obefintligt socialskydd
Företagaren är i underläge i förhållande till löntagaren i socialskyddets alla delområden. När en arbetstagare insjuknar betalar företagaren hens lön under sjukfrånvarons tid och får en del av det tillbaka från FPA i form av sjukdagpenning, exklusive egenriskandelen som företagaren i helhet betalar själv. Då en företagare insjuknar ansvarar hen till fullo om sin utkomst under sjukfrånvaron och dessutom bär ansvar om omorganiseringen av arbetsuppgifter eller avbokning av reservationer och överlag över det att affärsverksamheten antingen fortlöper eller stannar upp över konvalecenstiden.
Detta är givetvis helt på riktigt den famösa förtagarrisken som varje företagare är medveten om och okej med.
Då en arbetstagare blir arbetslös är han i brist av andra förmåner berättigad till arbetslöshetsdagspenning och vid behov kompletterande utkomststöd och bostadsbidrag. Om en företagars affärsverksamhet blir olönsam är hen så länge hen är företagare inte berättigad automatiskt till dessa samhälleliga stödfunktioner. Först då företagarverksamheten upphör till exempel i och med att bolaget upplöses i konkurs, befrias hen från ”företagarstatus” och är jämlik med övriga vanliga dödliga, även om karenser från företagartiden fortfarande kan inverka i månaders tid efter att arbetet upphört. Dessutom faller ofta företagets skulder i nacken på företagaren och dessa beaktas ju ingalunda i den före detta företagarens helhetsekonomiska situation.
2. Alltför stora risker i anställande
Att anställa utomstående personal är ofta en förutsättning för tillväst för små och medelstora företag, men också en stor risk av skäl presenterade ovanför. Tänk om det går så dåligt att den goda nya arbetstagaren råkar insjukna? Då måste företagaren med sin egen arbetsinsats inte bara bekosta sjukledighetstidens kostnader överstigande FPA-ersättningen för arbetstagaren, utan dessutom också sköta ifrågavarande sjuklediga persons arbete. I värsta fall leder detta till att för att inte gå miste om viktiga kundkontakter, bekosta överlopps kostnaderna och dessutom livnära sig själv och sin familj, blir företagaren tvungen att göra tre personers arbete åt gången.
I Finland har vi också rätt så långt arbetstagarens marknad, med dock en unken vädring från 1970-talet i form av fackföreningars herravälde. Jag ställer mig inte negativt till organisering, men under de senaste årtionden har fackföreningar inte, särskilt vad gäller låginkomstbranscher, kunna bidra till en verklig positiv löneutveckling eller markant förbättra arbetsförhållanden. Som exempel kan nämnas restaurangbranschen där det endast med lokala avtal – vilka lyckligtvis är möjliga idag! – är möjligt att diskutera fram en lönenivå som man överlag klarar sig med också i urbana växtcentra. Ett annat exempel är omsorgsbranschen där man nog hålls vid livhanken också i Helsingfors, förutsatt att man utöver löneinkomstern också får åtminstone bostadsbidrag. Inom den priavata sektorn kan också i omsorgsbranschen de lokalt överenskomna lönerna vara tillräckliga för en skälig levandsstandard.
MEtt antal fackföreningar särskilt inom industribranschen är dock kända för att deras hela arbetskraft alltid strejkar några månader av året, varefter igen en tillfällig överenskommelse med tillräckliga lönehöjningar lugnar ner situationen. Dessa fackföreningar har råd med detta, eftersom de är storägare bland annat i hyreslägenhetskoncern och inte tvingas i enlighet med övriga verksamma i finansvärlden betala skatt på sina vinster. Mera pengar i kistan fås genom oskäliga hyreshöjningar för bostäder där medlemmar av samma fackföreningars centralförbunds övriga fackföreningar som arbetar i lågavlönade branscher bor och är tvungna att lyfta med skattemedel bekostade bostadsbidrag för att kunna få sin hyra betald.
På grund av riskerna väljer många företag att inte anställa alls eller så anställs bara absolut den minimimängd arbetskraft som är ett måste för att verksamheten ska kunna fortlöpa.
I Finland är 93 procent av företagen under 10 personer företag (länk på finska). Klart över hälften av arbetsplatserna är under 250 personers företag (länk på finska), enligt år 2018 statistik uppgår denna kategori till 66 procent av Finlands arbetsplatser. Även om de 10 största finska företag ansvarar för 8 procent av bruttonationalprodukten, kommer resten, 92 procent någon annanstansifrån.
Eftersom små och medelstora företag är en viktig del av värdkädjan till exempel i form av underleverantörer till större, är det verkligen befogat att säga att små och medelstora företag verkligen är Finlands ryggrad.
Tillväxt ska inte behöva vara ett självändamål för ett företag eller företagaren själv, men ur nationalekonomisk synpunkt skulle skapandet av arbetsplatser vara av största vikt. Genom att anställa och fördela ansvaret över företagsverksamheten på en bredare bas kan förettagaren också skydda sig själv från att bli överbelastad, stressad och i värsta fall lida av burnout.
I dagens situation är dock stressen över att skapa en ny arbetsplats särskilt för småföretagare ett större hot än det egna orkandet.
3. Pensionsförsäkringssystemets styvhet och olönsamhet
Om jag skulle föreslå en placering för dig som går ut på att du idag ger mig 100 euro och så får du om 30 år tillbaka högst 70 euro, skulle du nappa på?
Ganska få skulle säkert frivilligt välja en dylik ”placering”, men för företagare är detta inte frågan om ett val.
I media har under det gångna året om och om igen diskuterats om hur företagare betalar för små pensionsavgifter vilket medför att pensioner måste stödas med skattemedel då företagare pensioneras. Få blänger argsint åt lågavlönades håll som arbetat hela sitt liv med liten inkost och sedan i pensionsålder utöver folkpension blir tvungna att lyfta bostadsbidrag och kompletterande utkomststöd.
Det är ju förstås orättvist att ställa lönetagare och ensamföretagare mot varann. Särskilt eftersom ensamföretagaren själv skapat sin arbetsplats under hela sin arbetskarriär.
Pensionsbolagen i Finland är börsbolag vars uppgift är att med att placera andra människors (dvs. betalare av pensionsavgifters) pengar försöka maximera vinning. Med dessa vinster beokstas sedan verksamhetskostnaderna, så som exempelvis verkställande direktörernas löner och bonus: år 2018 för Ilmarinens Jouko Pölönens del 611 634 euro per år, varav bonus för den glädjen att din hundralapp på några årtionden blir till sjuttio euro 72 884 euroa och för Varmas Risto Murtos del gäller siffrorna 827 841 och 264 120 euro. Givetvis bekostades för herrarna dessutom som naturaförmån dessutom en överlopps pensionsinbesparing, i Ilmarinens Pölönens fall värd 126 891 euro per år, vilken bekostades – du gissar rätt – med de inkammade pensionsavgifterna som små och medelstora företagare tvingas att mata in i bolaget. För Varmas Murto var motsvarande helt trevliga tilläggsförmån år 2018 hela 158 400 euro. Ganska trevliga summor utan att själv behöva bära företagarrisk.
Pensionsförsäkringssystemet är annars också en kufisk företeelse. Ett börsbolag som fritt får välja hur det använder sina inkomster (till exempel genom att betala nästan 900 0000 euro per år i form av lön och naturaförmåner till sin VD) och kan med lagens tvång utkräva denna kostnad av förtagarna. Om en företagare på grund av knepigt finansiellt läge inte finns tillgångar till att betalaa pensionsförsäkringsavgiften, är denna ”servicekostnad” direkt utmätningsbar och obetalda avgifter är också laglig grund för konkurs.
Det är faktiskt inte alls ovanligt att ett företag som tillfälligt hamnat i ekonomisk knipa fälls av just pensionsförsäkringsbolaget. Där som det är relativt enkelt att komma överrens med övriga gäldenärer och exempelvis Skatteverket är baserat på personlig upplevelse en mycket enkel avtalspart också i rätt så jobbiga utgångslägen, är man i pensionsförsäkringsbolagen inte intresserad om någon firma går under eller ej. I regel som en relativt tillräckligt stor gäldenär brukar pensionsförsäkringsbolaget nog i slutändan kvittera hem alltid något ur konkursboet så att mindre gäldenärer så som exempelvis varuleverantörer med vilka man kommit till överenskommelse gällande avbetalning, blir i slutändan helt utan tillgångar.
Hur borde dessa problem åtgärdas?
Det är naturligtvis lätt att i populismens anda bara peka på felen och klaga över dem som gjort dem. Men har man inget förbättringsförslag att komma med blir det ju bara tomt pladder.
Nedan mina förslag till korrigering av dessa problem, eller åtminstone tankar om var lösningar kunde börja sökas.
1. Obefintligt socialstöd
Först måste en sak erkännas som jag tror att är svår både för socialister och borgare: alla företagare är inte exploaterande kapitalister och kolsvarta borgare som till vilket pris som helst strävar att maximera sina vinster och bli sagolikt rika (föratt sedan splittra sin affärsverksamhet med hjälp av bulvaner till utlandet eftersom skattesatsen i Finland är för hög).
Av dagens företagare, särskilt gällande ensam- och småföretagare är en markant andel 2020-talets arbetarklass och närmare hantverkare än 1800-talets borgarideal.
Dessa företagare är de som likt mästare i sitt yrke anställer en eller några praktikanter, som med tiden blir gesäller och inom sin tid tar sin mästares plats då denne välförtjänt pensionerar sig. Så där som en prosaisk beskrivning. Sanningen är att många ensamföretagare arbetar med lägre lön, höre risk och framför allt betydligt längre än om de utförde samma arbete som löntagare.
Särskilt gällande begynnande företagare bör det uppmärksammas att förutom stöd i början av företagarbana, behövs stöd också för att befästa affärsverksamheten. Startpenningar och dylika företagsstöd är ypperliga instrument vid sidan om skolningar och övriga stödtjänster. Med det hjälper inte att få hjälp bara under första året. En företagare som drabbas av tillfällig störning i beställningsbasen måste få hjälp med resurser som inte kräver att lämna företagaryrket.
Företagarnas socialskyddsystem bör bygggas så att det styr tillbaka till företagsamheten, inte bort därifrån.
Alla behöver utomstående hjälp vid något skede av livet. Mottagandet av hjälp får inte vara ett straff.
Förutsättningarna för växt och risk att bli tvungen att ta del av samhälleligt stöd förbättras an efter att företaget lyckats etablera sin position och anställa mera folk för att bistå med att upprätthålla välfärden som växten medför. Således kan risken för att ensam- och småföretagare blir tvungna att ty sig till socialstöd i framtiden markant förbättras genom att möjliggöra det också i form av företagare samt genom att skapa bättre förutsättningar för sansad tillväxt och etablering i och med skapandet av arbetsplatser.
2. Alltför stora risker att anställa
Det är dags att medge att dinosauriernas era är förbi. Allmängiltiga bindande branschspecifika arbetsavtal är att längta tillbaka till det gångna och det är skäl att medge att fackföreningarna som gärna vill marknadsföra sig som ”arbetarnas stöd” egentligen omvandlats till privata medlemsklubbar för en liten inre cirkels egen vinnings maximering samtidigt som de badar i självmedvetenhetens ljumma sken.
För det första då fackföreningar genererar vinst bör denna vinst beskattas helt enligt samma principer som övriga aktörer i finansvärlden, allt från enskilda medborgare till andra företag. En fackorganisation som strävar efter ekonomisk vinning kan inte ses som en ideelö förening och kan således inte vara befriad från inkomstbeskattning.
Alla som jobbar eller låter bli att göra det får naturligtvis donera sina pengar exakt dit hen vill (inklusive fackföreningar), men insamling av medel på detta sätt skall inte vara skattefritt.
Fackföreningar ska absolut inta avverkas eftersom de – i bästa fall – är viktiga sakkunnigorganisationer som känner branschen och dess personal inom vilken de verkar.
Men sakkunnigorganisationer behöver inte skattefrihet och de ska inte ha påverkningsmöjligheter som inte tillhör dem.
Genom lokala överenskommelser kan man på riktigt få till stånd arbetsförhållanden och -avtal som verkligt gynnar både arbetsgivaren och arbetstagaren. Att göra uppsägning lättar i situationer där en arbetstagare på grund av ansvarslöshet skadar sin arbetsgivare eller inte sköter sina uppgifter enligt överenskommelse måste underlättas. Ett enskilt företag som anställer kan inte förbli i ett evigt limbo i egenskap av socialskydds utbetalare åt en person som i värsta fall inte ens är intresserad att arbeta överhuvudtaget.
Vi bidrar naturligtvis alla till betalningen av socialskydd i form av skattebetalning, men utbetalningen av densamma kan inte skyfflas över till ett enskilt företags ansvar. Särskilt inte i fall, där dylik verksamhet hindrar från att anställa någon som verkligen kunde sköta arbetet.
Naturligtvis skall inte arbetstagares rättigheter avskaffas, men helhetsbilden måste bli skäligare. Det är dags för arbetsmarknaden att också strukturellt bli lika dynamisk som den i praktiken i samtida samhället och i allt större grad bland annat i och med digitaliseringens medförande specialisering är.
3. Pensionsförsäkringssystemets styvhet och olönsamhet
I Finland kan en företagare inte välja hur hans pensionsplaceringar förvaltas, ej heller göra något annat än att från sidan följa med hur hens placeringars värde förändras.
Det är märkvärdigt att där som företagaren uppfattas vara kapabel nog att bära ansvar inte bara för sin egen affärsverksamhet utan dessutom sin arbetskrafts helhetsutkomst och förväntas utöver detta bekosta både sina egna och till betydande del sina arbetstagares och dessutom en hel del övrig befolknings pensionskostnader, är de dock under förmynderskap å pensionsförsäkringsbolagens del vad gäller deras pensionsavgifter.
Ett finansgeni till företagare lyckas nog bolla från årtionde till årtionde med ett nära på omöjligt ekonomiskt paket, ta risker, skapa buffer, avbetala förluster och vid sidan om jobba åttadagarsveckor, men om hen skulle förvalta själv sina – lagstadgade – pensionsavgifter, är hen mitt i allt fullkomligt inkapabel till självständigt tänkande.
Till detta måste fås mera alternativ, möjligheter och framför allt konkurrens.
I Finland finns 4 arbetspensionsbolag. I Sverige finns 29.
I Sverige kan den till och med den vanliga lönetagaren ganska lång inverka på hur, vart och av vem pensionsbesparingarna placeras. Jag har till exempel själv mina pensionsplaceringar* uppdelat så att en del är placerade i fonder med låg risk och måttlig inkomstförvänting, medan en del är med lite större risk. Jag kan själv inverka i hurudana fonder mina pengar ligger och bland annat förhindra att de placeras i oetisk verksamhet. Om jag är missnöjd med helheten kan jag flytta över hela potten till någon av mitt nuvarande förvaltarbolags 28 konkurrenter. Allt kan man förstås inte bestämma över och en viss ”lagdel” bibehålls alltid inom måttliga placeringar för att försäkra att den inbesparade summan verkligen bibehålls och växer.
*Jag arbetade 2004-2005 på ett fartyg som seglade under Svensk flagg
Även om genomsnittsarbetstagaren inte är något börsgeni (undantag finns givetvis) skulle jag tro att de som i sitt yrke handskas med pengar – företagare – är kapabla att placera sina pengar bättre än de görs nu.
Pensionsinbesparingen kan förstås inte i helhet lämnas på företagarnas ansvar, men det borde finnas alternativ till det nuvarande dyra FPL-systemet. Företagaren kunde till exempel betala minimiavgift för hela sin företagarkarriär till pensionsförsäkringsbolagen förutsatt att hen på annat sätt skulle komplettera pensionsibesparingarna själv till exempel genom placeringar i internationella eller nationella fonder. Kravet skulle givetvis vara att pengarna hålls i dessa inbesparingar, vilket vore lätt att göra med samma princip som de frivilliga pensionsbesparingarna fungerar idag. Jag sparar också en liten summa månatligen i en frivillig pensionsfond eftersom jag vet att jag sannolikt inte ens kommer att få den 70 euro av varje hundralapp jag betalat från Ilmarinen sedan då jag i 75-80 års ålder har råd att pensionera mig.
Det är orättvist att för att försäkra sin utkomst, måste företagaren betala sina egna pensionsavgifter dubbelt.