Tiden under coronapandemin bevisade att kulturen som alltid figurerar i festtal i verkligheten är det som man först prutar på i krissituationer.
Det påstås att Winston Churchill under andra världskriget syftat på kravet att försvara kulturen ”vad skulle vi annars kämpa för”. Oberoende att meningen väl kan vara i efterhand lagd i Storbritanniens krigstida premiärministers mun innehåller den en viktig tanke. Om vår finländska kultur inte är värd att försvaras, varför skall finskhet och finländare överhuvudtaget finnas?
Försvarandet av vår rika tvåspråkiga kultur och dess sporrande till framtida utveckling är bland våra viktigaste uppgifter och försvarandet av just Finland, finländarna och finskeheten mot ett yttre hot vid behov med vapen är vår plikt som nation. Naturligtvis bör vi likaså kämpa mot intern degeneration. För detta ändamål behöver vi bildning vid sidan av kulturen.
Ty utan bildning mister kulturen sin betydelse också bland sina egna. Om kommande generationer växer upp i en världsbild där läsenhet, så väl praktisk bildning och uppskattning av den egna kulturen inte uppskattas, kan inte förståelse för vår egen nations djupaste skäl och uppskattning för vårt land blomstra upp. Då är forna generationers arbete, våra nationalhjältars kultur- och bildningsarbete och likväl kommande kulturskapares och bildares, för att inte nämna deras, som med vapen försvarat dessa, arbete förgäves.
Att bevaka kulturarvet och bildningshistorian innebär inte att befästa sig enkom vid forna tiders ideal, utan erbjuder också möjlighet till nyskapande och byggandet av framtida tradition. Det utstakar förutsättningarna för uppkomsten av nya generationer av Runeberg, Sibelius, Sillanpää, Waltari, Jansson och Merikanto.
Inbesparingar i bildning tar alltid uttryck med fördröjning
De gamla center-höger partierna som av tradition viljat te sig som bildningspartier har under gångna decennierna erbjudit som lösning på krävande ekonomiska lägen inbesparingar som särskilt hårt drabbat bildning och kultur. Även om alla bör dra sitt strå till stacken i mödosamma situationer, skall pengar inte sparas där det är lättast, utan där det skapar minst skada från samhällets helhetsperspektiv.
Att ta en slickepinne av ett barn är lätt, men inte rätt.
Långfristig planering möjliggör synergieffekter och kostnadseffektivitet
Genom att planera satsningar inom kultur och bildning på långsikt skapar möjligheter för samarbete och synergieffekter mellan statliga, tredje sektorns och fnäringslivets aktörer. Staten kan dock inte utlokalisera stödjandet av kultur och bildning till stiftelser, så som skedde under och efter pandemin. Många konstnärer skulle ha mött en långsamt borttynande öde om de räknat med statens undsättning. Jag vet vad jag pratar om, då jag mist över 20 000 euro i gagen till vilket statens kompensering var jämna 0 euro. Lyckligtvis kom privat fondfinansiering till undsättning i sista minuten och tack vare det kunde jag stegvis förverkliga ett konstärligt projekt (vilket blir färdigt i februari 2023).
Både i kris och normalförhållanden skall planerna för stödjandet av konst och kultur vara väl utstakade och funderade, syfta på jämlikhet och avstå från att favorisera vissa konstnärer eller grupper, eller konst- eller kulturformer. Pengar till förutsättningar för verksamhet förtjänar så väl moderna performansinstallationer som etablerad klassisk musik.
Kroppens kultur skall inte försummas i skuggan av själens kultur. Också idrott skall understödas av statliga finansieringsmodeller, med särskild vikt på områden där stöd i allmänhet är svårt att finna. Det är visst viktigt att understöda pojkars fotbollshobby, men mindre vanliga grenar ska inte glömmas bort, precis som vissa könsgrupper inte ska favoriseras över andra.
En läroplan som Berners taxiförnyelse
De senaste uppdateringarna i läroplanerna har varit befläckade av ideologi och åter igen har beslutsfattare som badar i skenet av sin egen excellens gjort sig skyldiga till att understryka vikten av att lämna sitt handavtryck framom experters rekommendationer i form av en mer nedtonad verksamhet. Inklusion ser bra ut på papper, men då det tvingas av pedagogiskt inkompetenta beslutsfattare i nacken på professionella pedagoger är det föga konstigt att slutsatsen inte förtjänar särskilt högljudda aplåder.
Arbetsro är något som både vuxna och barn önskar. Och alldels särskilt förtjänar de som har svårt att koncentrera sig eller finner det jobbigt att utföra uppgifter i stora klasser det.
Att svälla på gruppstorlekarna särskilt bland yngsta barn är alltid en dålig idé om strävan är att barn skall växa upp till uppfattning om att individen också har betydelse och varje barn förtjänar att bli sedd och hörd.
Problemet är inte avsaknad av pengar, utan fel sätt att disponera dem
Personers som arbetar med småbarn har, i enlighet med vård- och omsorgspersonal, en alldeles för liten ersättning som kompensation för sina arbetsinsatser. Måttliga löneförhöjningar som bidrar till ökad uppfattning om uppskattning av arbetet är nödvändiga för att försäkra en tillräcklig tillgång till kompetent personal. Om en person som studerat i många år och avlagt högskoleexamen som består av den mest högklassiga pedagogiska kunskap vårt samhälle har att erbjuda inte får en skälig ersättning, hur skulle då strävan att bli kompetent kunna vara ett självändamål för någon, som redan är bra på sitt jobb?
De nuvarande flexibla studiemöjligheterna och lösningarna som erbjuds i form av studier vid sidan av arbete är bra för att sporra till erhållande av formell kompetens. Men moroten borde vara ännu större och smakligare för att försäkra att branschen har långvarig dragningskraft.
Det verkar nog finnas pengar i samhället. Men hur viktig är det att understöda multinationella företags finländska sidokontor med miljarder per år, eller att skyffla över pengar till utländska rederiers fartyg som seglar med utländsk besättning? (Fartyg under finsk flagg och finsk besättning skall givetvis av beredskapsskäl understödas.)
Proffessionella vet bättre än politiker
I många delar av förnyandet av studieplanen kom professionellas, det vill säga lärarnas, visioner fram. Vare sig det gäller småbarnspedagogikens, grundläggande utbildningens eller andra stadiets läroplan, har dessa alla många goda sidor. Men, då ekonomisk återstramning var på agendan, gjordes inbesparingarna just genom att tära på det goda bottnet: genom att till exempel tvinga elever som behöver särskilt stöd att ”integreras” i storgrupper, vilket lett till att alla lider: barnet som behöver stöd, dess elevkamrater och lärarna.
Om vi inte har råd att erbjuda lämpliga förutsättningar för inlärning i enlighet med det som de mest kunniga proffessionella, lärarna som arbetar med barnen varje dag, förutsätter, är det då konstigt att Estland kört förbi Finland i PISA-resultat?
Ett tvåspråkig land – med många minoritetsspråk
Finland är enligt grundlagen tvåspråkigt och eftersom detta är ett faktum är det onödigt att ifrågasätta svenskans varande eller icke-varande. Däremot är det skäl att äntligen vakna upp till att vårt lands minoritetsspråkgrupper fortfarande år 2023 lever i ett underställt läge i förhållande till majoritetsbefolkningen. Vårt land är hemvist för Europas ända ursprungsbefolkning och vi är fortfarande inkapabla att erkänna samernas rätt till kulturellt egenstyre.
Sametingslagstiftningen måste omedelbart fås i ordning. Gällande tolkningarna om vem ska räknas som same och vem som inte, är det inte icke-samers uppgift att försöka agera sakkunnig. De olika språkligt-kulturella minoritetsgrupperna i vårt land ska få det erkännande de förtjänar. Att göra lokalpolitik på samernas självbestämmanderätts bekostnad, så som centern gjort under regeringen Marin, är under all kritik.
Vi bör kunna vara stolta inte bara av vårt tvåspråkiga majoritetstraditioner, utan också vårt ursprungsfolks rika språkliga och kulturella arv.