Att ta emot arbete skall alltid löna sig. I det nuvarande socialskyddsystemet är det ofta olönsamt för personer som har rätt till fulla utkomsstöd att ta emot arbete, särskilt gällande lågavlönat arbete eller deltidsanställning, då andelen pengar som blir kvar efter avdrag är mindre då man arbetar än då man lever på bidrag. Så kan det inte vara och detta bör omedelbart åtgärdas.
Förminskningar i understöd skall riktas till problemen – inte genom att slå den som redan är på marken
Utgångsläget för utkomst borde alltid vara eget arbete. Om någon tillfälligt eller permanent är oförmögen att försörja sig ska samhället erbjuda alternativ till arbetsrelaterad utkomst. Likväl bör en svacka i inkomster som beror på deltidsarbete kunna, på samma sätt som nu, lappas över med bidragande utkomststöd eller till exempel bostadsbidrag.
En atmosfär som sporrar till arbete innebär inte att en arbetslös skulle föraktas, utan att varje människa möts som en individ och bästa individuella lösningar söks fram.
Det väsentliga är att också då man är deltidsanställd skall mängden pengar tillhanda överstiga den som man får som helt och hållet arbetslös.
Delvis arbetsföra en viktig resurs, särskilt personer med funktionsvariation skall ha rätt till riktigt lönearbete
Det finns många människor i Finland som på grund av hälsotillstånd eller funktionsvariation är oförmögna att arbeta heltid. Bland personer med funktionsvariation finns det betydligt större vilja till avlönat arbete än vad det finns arbetsplatsutbud. Därför arbetar bland annat många med intellektuell funktionsvariation i form av arbetsförsök, praktik eller understödd arbetsverksamhet, men utan skälig ersättning.
En person som är kapabel att utföra ett arbete ska inte tvingas att göra det mot några euros dagsersättning, utan ska få en skälig löneersättning motsvarande arbetet.
Flexibilitet i kombinerandet av arbete och arbetslöshetsperioder eller arbete och studier
I nuläget medför tillfälllig, tidsbunden eller deltids arbete svårigheter att sammakoppla relativt små löneinkomster med sociala bidrag. I värsta fall kan det hända att en person under en granskningsperiod varken får arbetslöshetsunderstöd eller annat socialt bidrag, men inte heller arbetsinkomst. Inkomstgränserna kan också vara problematiska eftersom de kan medföra avdrag i följande månaders bidrag. I värsta fall gäller det några tiotals euro eller på sin höjd en par hundra euro och även om situationen skulle balanseras senare förorsakar processen alldeles onödig stress.
Många väljer att inte söka eller ta emot arbete eftersom det är så jobbigt.
Flitighet skall inte bemötas med straff
Många studeranden har det också tufft med inkomstgränserna, då flitighet i sommararbete eller överlopps inkomster i form av säsongsarbete kan leda till förluster i studepenningar eller i värsta fall indrag av både studiestöd och bostadsbidrag, eftersom det styva systemet inte känner igen tillfälliga förändringar i inkomstnivåerna. I värsta fall måste stöden ansökas om på nytt och detta kan innebär flera månader utan några inkomster på grund av långa handläggningstider.
Studerandes inkomstgränser bör höjas klart från nuvarande nivåer och utjämningsperioder ska kunna implementeras upp till ett halft år. En studerande som förvärvsarbetat innan påbörjandet av studier bestraffas gällande sin ”höga inkomstnivå” på våren ocskå på hösten då studierna påbörjas. Detta beror på att då rätt till studiestöd räknas, tas kalenderårets inkomster i beaktande, men inte studerandes helhetsekonomiska situation. En studerande kan ha till exempel ha arbetat mycket för att betala bort skulder eller för att i förväg avkorta på bostadslånerater, men är inte berättigad till studiestöd även om hens inkomster för hösten vore 0 euro per månad.
Om det var möjligt att använda utjämningsperioder på ett halft år, kunde studerandes inkomstnivå bestämmas baserat på det tillfällets realiteter. Och motsvarande kunde studeranden jämna ut en tillfällig förhöjning i sin inkomstnivå under ett halft års period utan att hen skulle bli tvungen att återbetala studiepennings- eller bostadsbidragsandelar förutsättande, att helhetsinkomstnivån under perioden inte skulle överskridas.
Detta skulle sporra studerande att ta emot arbete också i situationer som de inte nu är lönsamt för dem att ta emot, eftersom inkomstgränserna inte kan tänjas. Att ta emot arbete skall alltid vara lönsamt.
Det för studerande bekanta systemet med kombination av lån och utbetald stödpenning också som modell för långvarigt arbetslösas situation?
Där som studerandes studiepenningsandel (ca. 1/3 av studiestödets mängd) inte behöver återbetalas, är den större delen (ca. 2/3) av studiestödet ett lån. Studielånet är ett lån där staten står i borgen och studeranden skall påbörja återbetalningen av det inom 2 år från att hen blivit utexaminerad.
Det är skäl att undersöka ifall en dylik modell kunde också implementeras för en förlängd arbetslöshetsstödsmodell. En person som varit särskilt länge arbetslös skulle ha möjlighet att få en högre inkomstnivå en nu således att den till 1/3 skulle utgöras av arbetslöshetsdagpenning och av 2/3 arbetslöshetsstödslån. Den sistnämnda delen skulle återbetalas efter att arbetslösheten upphört med samma principer som studielånet.
Tack vare den sociala krediten kunde arbetssökandet fortsätta aktivt och målmedvetet – arbetssökning är nämligen i sig ett heltidsarbete. Medvetandet om att låneandelen dock någon dag bör återbetalas skulle sporra till att ta emot arbete. Särskilt fungerande kunde en dylik modell vara för personer som överraskande blivit arbetslösa och som inte skulle tvingas att realisera egendom så som exempelvis ägd bostad, utan kunde tackvare arbetslöshetslåneandelen klara sig ekonomiskt åtminstone klart bättre än med bara arbetslöshetsdagpenning vid det skedet då arbetsmarknadsstödet upphört.
I denna modell skulle man inte bestraffas av arbetslöshet, vilket nuvarande systemet gör, utan den som drabbats av arbetslöshet skulle få behålla sin egendom till viktigaste delar och erbjudas draghjälp av samhället för att åter sysselsätta sig.
Tvåvägs modell baserat på grundutkomst
Det nuvarande ineffektiva systemet som sporrar arbetslösa att bli liggande lyftandes stöd sporrar inte i lika effektiv grad som den ovan beskrivna, bland studerande bekanta modellen skulle göra. Räntekostnaderna till ett statsgaranterat lån skulle vara låga och återbetalningstiden lång och -villkoren flexibla. Även en deltidssysselsatt skulle kunna avkorta på lånet, vilket i enlighet med det befintliga studielånssystemet skulle kunna beviljas för ett visst maximibelopp fördelat på en specifierad maximitid.
Lånet som erbjuds som ett instrument i stödpaketet för sysselsättning skulle också vara möjligt att lyfta vid ett senare skede, om personen på nytt skulle ha behov och nytta av det. Maximihelhetssumman och den tidsbundna maximiutbetalningstiden skulle se till att personer inte skulle kunna bli fast i lånespiralen för alltför långa tidsperiode och detta å sin sida skulle bidra till möjligheterna att återsysselsätta sig.
Varje medborgare skulle ha en viss maximieurosumma som man under sitt liv kunde lyfta antingen en gång, eller då lånet betalats tillbaka, vid behov flera gånger under livets gång då överraskande försämring i utkomst skulle uppdagas.
Eftersom det alltid finns av dem i samhället som inte vill eller kan bli sysselsatta, skulle alternativet till det ovan beskrivna arbetslöshetsunderstödssystemet med högre inkomstnivå. vara ett system motsvarande det nuvarande systemet som skulle grunda sig på grundutkomst. Istället för det mångfacetterade systemet ibruk idag, där många olika stödformer bör ansökas från olika platser och/eller med olika ansökningsförfaranden, skulle ett grundutkomstbelopp användas. Grundutkomst skulle vara ett fast uträknat belopp som på månatlig nivå skulle beräknas kunna täcka en persons månatliga kostnader inefattande allt från bostadskostnader, mat el och elöverföring samt uppvärmning och övriga basförnödenheter.